.: Just Be :.

Igår var jag riktigt förbannad över hur man som vuxen människa kan bete sig gent emot sina medmänniskor. Så arg så jag ville inte ens ta i det..

Jag tog mig i kragen idag och ringde upp R för att diskutera problemet kring hur hans familj behandlat mig och min familj sedan vi separerade. Att de totalt ignorerat mig och betett sig rent utsagt illa vid möten mitt på gatan etc har jag svalt även fast jag tyckt det känts riktigt underligt efter som vi spenderat 6 år tillsammans utan några som helst dispyter eller problem. Ibland kommer jag ihåg att jag förundrades över hur de satte en på en pedistal så hög.. Och att gå därifrån till att nu inte ens kunna säga hej när vi möts har känts riktigt udda!

Det som fick bägaren att rinna över och få mig att inse att det inte är ett okej beteende var när pappa min ringde igår och berättade att han nyligen stött på en av familjemedlemmarna nere på stan och hälsat glatt medan vederbörande satte upp handen för ansiktet och tittade bort. Gör man så?

R tog samtalet bra och hade själv inte hört talas om något utav detta beteende och skulle lyfta frågan där hemma. (Tack) Så nu kan man väl i alla fall hoppas på att det sker en förbättring vad gäller min familj som står utanför allt detta som skett. Då våra familjer fungerat fint ihop reagerade även min far rätt hårt på beteendet och förstod att allt jag berättat kring de tidigare mötena jag själv upplevt inte var helt befängda.

Jag är så tacksam över att jag har en familj som är helt underbara på alla sätt och vis!! Att de oavsett att jag är deras dotter kan blicka över detta och se saker objektivt och opartiskt. En egenskap jag uppskattar enormt mycket hos mina medmänniskor!

♥ Veronica