Ett sista inlägg för kvällen...
För lite mer än 5 år sedan träffade jag en människa som är den mest fantastiska vän man kan ha! En riktig pärla om ni frågar mig. Vi har haft våra duster eller ja rättare sagt bara en... Men att den killen förstår mig utan och innan är för mig ett mysterium, men något som jag finner oerhört skönt! Så det här inlägget är tillägnat killen som fått mig att räta på ryggen, som alltid funnits där som bollplank, med en axel att gråta ut på eller bara luta sig mot, som alltid lyckas få mig att le och skratta och som har de mest tokiga sakerna för sig när man minst anar!
Pusu ja hali!
♥ Veronica
Det låter som en fin gest och något bra att ge till jul eller i prewent. Det var ju så vi gjorde till mor och far i julas. Det finns inte en fin/normal bild på oss tre (eftersom någon av de äldre mupparna alltid måste fula sig) sen jag var 1 år. It's been a while, så att säga. =P
