.: Just Be :.

Idag har jag varit på en intervju under morgonen. Mina förhoppningar har varit låga redan sedan jag sökte tjänsten då jag sitter på en position där jag är den enda som kan och vill genomföra jobbet som det ser ut just nu. Jag saknar även relevant utbildning för tjänsten som är sökt vilket jag visste skulle tala emot mig. Jag sökte tjänsten då jag vet att det inte alltid är vad som står i annonsen som krävs för vissa tjänster och för att visa framfötterna för eventuella tjänster inom företaget.

Mycket snopet vart jag kallad till intervju trotts mycket som talat emot mig under de veckorna som gått till sista ansökningsdag. Givetvis vart jag glad över att jag vart kallad men förhoppningarna var inte alls höga och det kändes som om man kallade in mig mest för att ge mig någon form av trygghet vilket jag påtalat att jag ej känt tidigare med de korta förlängningarna de gett.

Hur som haver... Mötet slutade med att jag få den uppfattningen om att jag inte var intressant för tjänsten då jag saknade relevant utbildning. Man påpekade att man tyckte att jag har en positiv attityd, drivkraft och att jag är lättlärd. Personalchefen rådde mig till att utbilda mig vidare då jag var ung då hon menade på att hon kunde se mig bland de högre tjänsterna bara jag har relevant utbildning. Sen om detta är b-shit eller inte det vet jag nog inte vad jag vill tro om.

Jag har i alla fall varit där och visat vem jag är (vilket de redan vet) och sen får vi se vad det blir med allt kring någon tjänst där jag är. En sida av mig vill tolka mötet som om de även ville uppmuntra mig till att söka kommande tjänster som kommer att dyka upp... Men jag vet inte. Jag känner mig kluven inombords.

Till det som stör mig rent allmänt inte bara gällande denna intervju. Varför har folk så svårt för att vara raka på sak? Jag vill inte påstå att jag är guds bästa barn jag heller alla gånger men jag försöker verkligen leva efter det jag själv vill bli bemött med. Alla gånger är sanningen inte så rolig men tänk så mycket kloka val man kan göra i livet om man bara visste vad folk tyckte och tänkte.

Frågan jag ställer mig om och om igen: Skall jag söka mig vidare eller skall jag stanna och hoppas att jag någon gång framöver lyckas nå mitt mål?

För dig som inte vet mitt mål så är det at ha ett fast jobb men en skaplig lön på en arbetsplats där jag trivs. Vad jag vill jobba med? Ja, det vet jag nog inte själv riktigt och därav har väl kanske en utbildning inte heller varit relevant. Det skulle kännas som att kasta pengar i sjön om jag inte var hundra på att ytbildningen var något jag verkligen vill jobba med i framtiden. Jag kan nog tänka mig att jobba med det mesta bara jag har kollegor/kunder etc som gör det värt att komma till jobbet. En lön som räcker till lite mer än räkningar är väl alltid kul.

Ja gott folk, här har ni dagens I-lands problem hos fröken Veronica. Jag är nog bara lätt kluven och vilsen för stunden. Man vill så mycket men möter allt för ofta på problem man inte lyckas tacklas med. Men en vacker dag kommer väl min tur att nå mina mål. Frågan är bara: När?